San Pedro blir en Bittan fattigare

I fyra år har Brittmarie Sixtenson arbetat som assistent vid Svenska kyrkan i Los Angeles. Hon har blivit ”Bittan på kyrkan ” med den lokala svenskkolonin; nu återvänder hon till Sverige.

”Assistent med musikalisk inriktning” – ja, så lyder Brittmarie Sixtensons officiella titel, men som arbetsbeskrivning betraktad är den tämligen mager.

Betydligt närmare sanningen ligger den uppräkning av arbetsuppgifter som kyrkorådets ordförande, Claes Kardemark, bidrog med när Bittan avtackades en söndag i början av juni. Beskrivningen tog några minuter och innefattade allt från kantor och körledare till kyrkstädare, ärtsoppskokare, våffelgörare.

– Jag har haft musiken med mig, men det har ju varit det minsta jag gjort här, konstaterar Bittan när jag frågar hur hennes vardag sett ut. Hon försöker sig på en summering, men berättelserna om än det ena, än det andra som hänt längs vägen tar snart över.

Som när hon väcktes av dåvarande norska husfrun Bodil den allra första morgonen i San Pedro och fick veta att en kassaskåpskupp inträffat rakt under hennes sovrum under natten. Eller paniken när hon för första gången skulle koka 1 500 portioner ärtsoppa (på 90 kilo ärter!) till SWEA:s julbasar på the Shrine. Eller när hon körde bil för allra första gången och hamnade i morgonkaoset på 405:an, alltmedan dåvarande kyrkoherde Staffan Simonsson satt i passagerarsätet och tittade ut genom fönstret, lugnt pratandes på i telefon.

Så fortsätter det under hela vårt samtal – minnena och skratten avlöser varandra när Bittan ser tillbaka på sin tid i Los Angeles. Ett självklart bevis på att fyra år som assistent inom Svenska kyrkan i utlandet, inklusive tre byten av kyrkoherdar, inte så enkelt låter sig sammanfattas.

– Det låter kanske väldigt romantiskt, men utlandskyrkan här är allt. Utan konsulat eller ambassad så blir det samlingspunkten. Det är till kyrkan man ringer om någon dött, om man ska gifta sig, om man blivit rånad eller behöver hjälp att leta upp en anhörig.

En viktig del av verksamheten inom de svenska utlandskyrkorna, som inte syns så mycket utåt, utgörs av det diakonala arbetet. I samarbete med konsulat och ambassad kan kyrkan vara till stöd och hjälp för svenskar som råkar illa ut på ett eller annat sätt. Som blivit häktade, utsatta för brott, hamnat på sjukhus, tappat kontakten med anhöriga eller på annat sätt råkat i svårigheter.

Det har varit en helt ny erfarenhet för Bittan och där har Åsa Sjöberg, diakon vid svenska kyrkan i San Francisco, varit till stor hjälp.

– Det har varit jobbigt många gånger, men då har Åsa har varit ett jättestöd. Hon är gammal i gamet, en duktig diakon. Vi har ju tystnadsplikt, men henne har jag kunnat prata med och hon har gett mig många goda råd.

Lägg till det gudstjänsterna, firande av alla de svenska högtiderna, medverkan i flera stora julbasarer och inte minst samtal och gemenskap, att ha tid att sitta ner och dricka en kopp kaffe med besökare och prata om stort och smått.

Det är inte konstigt att kyrkans utlandspersonal blir en slags allkonstnärer, redo att ta sig an vadhelst dagen bjuder på.

Att Bittan sökte sig till Svenska kyrkan i utlandet (SKUT) och Los Angeles kan i alla fall till en del förklaras med Mikael och Susanne Franzéns idoga övertalningsförsök. Mikael och Susanne var präst respektive assistent i Los Angeles i sex år och deras vägar korsade Bittans då hon vid ett par tillfällen vikarierade i Mikaels församling i Getinge utanför Falkenberg.

De tyckte att Bittan skulle passa perfekt som assistent i Los Angeles.

– Som han tjöta! Vi promenerade ofta mellan kyrkan och ett ålderdomshem i närheten där och varje dag när vi gick därifrån så berättade han, ‘Ja du vet när jag bodde i San Pedro…’ och så var det nånting om himlen och solen eller nåt. […] Och jag sa, ’Sluta tjöta, jag är inte intresserad.’ Alltså, jag ville inte till USA, det har aldrig vart min dröm över huvud taget. Men han kunde inte låta bli. Sen lärde jag känna Susanne och så hjälptes de åt att tjata hål i huvet på en.

Ett vikariat som assistent på Mallorca sommaren 2009 med kanelbullebakning och tre vigselförrättningar om dagen (och där Mikaels äldre bror Olle var kyrkoherde), gav mersmak, och när en assistenttjänst i Los Angeles så utlystes i januari 2010 lämnade hon efter viss vånda in en ansökan. Hon fick tjänsten, sade upp sig, sålde bil och lägenhet och gav sig av.

Och föll pladask. För staden och människorna och ljuset; det Los Angeles som Bittan lärt känna har varit öppet och tolerant, en varm stad där människor ser varandra och där man får vara den man är. Och där man inte behöver byta till vinterdäck, skrapa rutorna eller ta på sig kängor.

Kantor och körledare Bittan Sixtenson har haft musiken som en följeslagare i hela sitt liv, även om vägen inte varit spikrak alla gånger. Hon växte upp i en musikalisk familj, men hennes sångröst som barn fick inga ögon att tåras; inte ens Blinka lilla stjärna kunde hon få att låta rätt.

Hon sjöng i alla fall och kämpade på med blockflöjt och gitarr och piano och orgel och så småningom började hon hitta rätt bland noter och toner. Pappa Sixten—”den sjungande bilförsäljaren”—var solist och sjöng i flera körer och de uppträdde ofta tillsammans i olika konstellationer.

Musik som yrke hade hon inte tänkt sig och hon prövade på jobb inom både förskola, sjukvård och åldringsvård. Så småningom, av en ren tillfällighet (bästa kompisen Eva frågade om hon inte skulle hänga med), sökte hon och kom in på kantorsutbildningen i Oskarshamn.

Där skulle hon bara stanna ett år, men tre år och en kantorsexamen senare var hon redo att börja jobba med musik på heltid. Och det gjorde hon, ända tills hon efter 14 hektiska år som kantor i två olika församlingar var totalt slutkörd och gick in i väggen.

Hon tog ett nytt sidospår, bestämde sig för att nu fick det vara slut med musiken.

– Då kom jag på den strålande idén att jag ska ta datakörkort, för det var populärt då. Jag skulle över huvud taget inte ha med musik att göra, jag skulle jobba på kontor. Jag skulle vara alldeles ensam, jag skulle stänga en dörr och sitta med ryggen mot dörren så jag säkert fick vara ifred.

Hon tog sitt datakörkort, men det blev aldrig något kontorsjobb med stängd dörr. Ett lärarvikariat ledde till ett musiklärarvikariat som ledde tillbaka till kyrkan och kantorsjobbet och på den vägen är det.

Här i Los Angeles har den musikaliska delen av Bittans arbete, förutom att spela vid gudstjänster, vigslar och begravningar, framför allt bestått i att leda kyrkans kör. En kör som hon själv tog initiativet till och som hon tycker varit bland det roligaste hon gjort. Den uppstod först som en tillfällig konstellation under våren 2011, i samband med nationaldagsfirandet och avtackningar av kyrkoherde Staffan Simonsson och assistent Inger Pearson.

Sedan var det dags för kyrkans 60-årsjubileum och till jubileumsfirandet samlade hon ihop kören igen, och sedan föreslog hon att de skulle medverka vid gudstjänsterna. Och som körledare Bittan säger, så har det också blivit.

Idag är kyrkans kör permanent, med ett femtontal medlemmar som sjunger under de svenska gudstjänsterna, åker på körläger, och som under våren gjorde sin första ”turné” till San Francisco för att sjunga tillsammans med kyrkokören där.

Nu har det gått fyra år och alla de där ”första gången” som Bittan med hjärtat någonstans i halsgropen tog sig an under de första månaderna i Los Angeles blev så småningom vardag och inget märkvärdigt alls. Hon har fixat allt ifrån julbasarer till körkonserter och färska våfflor till fredagskaffet, sprungit mellan orgel och piano under gudstjänsterna och fått massor av nya vänner och erfarenheter.

Har du förändrats under de här åren tycker du?

– Jag tror jag är mycket lugnare. Det låter lite konstigt, men det har varit så mycket stress här, så skulle jag levt i den stressen så hade jag varit utflippad för länge sen. Det gäller att släppa och det gäller att inte ta sig själv på så stort allvar. […] Jag har fått en annan trygghet och en styrka. Det är jag nog mest stolt över, att jag faktiskt har fixat det här ganska bra.

– Fast jag har haft massor av goa volontärer och kollegor, det får man inte glömma att säja!

I Sverige väntar närmast ett mer traditionellt kantorsjobb i Lindberga församling utanför Varberg i Halland. Där ska Bittan vikariera ett halvår tillsammans med goda vännen och tidigare kollegan Eva Johbarn, samtidigt som hon funderar på vad hon ska göra härnäst. Hon vill gärna söka sig utomlands igen. Eller kanske jobba på en kursgård, där hon får göra lite av varje. Precis som hon gjort här.

Hon är lite stressad över den nya tjänsten. En hel del har förändrats under de år hon varit borta från Sverige och hon behöver lära sig många nya musikstycken på kort tid.

– Men det är bara att sätta sig ned och öva. Jag börjar den 18 augusti, en måndag, då har jag en hel vecka på mig fram till första söndagen. Och då behöver jag inte servera kaffe, eller åka på hembesök, eller städa toaletterna.

Vad kommer du att sakna mest?

– Jag trodde inte jag skulle bli så beroende av ljuset. Värmen är ju underbar också, självklart. Det är lätt att leva här. […] Så klimatet är väl det som oroar mig mest, hur ska jag klara mörkret hemma. Jag kan ta på mig kläder, det är inga problem, men vad gör jag åt mörkret?

– Om du inte menar människorna förstås!? Det finns så otroligt många människor som jag kommer att längta ihjäl mig efter! Och jag tänker på första körövningen och ni inte är där. Eller första gudstjänsten och jag inte får lägga mig i vilka blommor det ska vara på altaret, eller om ljusbäraren är fixad.

Text: Ingegerd Landström
Foto: Anna Karin Kight och Ingegerd Landström