Ottiliana Rolandsson – förnuft och känsla i ett

Skådespelaren och forskaren Ottiliana Rolandsson har många järn i elden. I mitten av februari är det dags för Los Angeles-premiär för föreställningen I was Greta Garbo, som hon själv skrivit och framför.

Santa Barbara, en vårdag i maj för sju år sedan. Ottiliana Rolandsson promenerar förbi Santa Barbara Museum of Art och får syn på en stor bild på Greta Garbo. Den första tanke som slår henne: ”Åh. Min syster ska komma hit.” Hon stannar till, tittar närmare och ser att bilden gör reklam för en kommande utställning om Greta Garbo och hennes liv. Ännu en tanke och en känsla, lika stark: ”Jag måste göra något!”

Eftersom detta är Ottiliana Rolandsson så ringer hon upp museet, presenterar sig och berättar att hon mycket gärna skulle vilja bidra med något till utställningen. Hon blir inbjuden till ett samtal och tillfrågas om vad hon skulle vilja göra. Ottiliana Rolandsson säger som det är: Hon har ingen aning, men någonting måste det bli.

Så började resan mot det som så småningom skulle komma att bli en föreställning om skådespelaren och människan Greta Garbo och hennes liv. ”Du är ju teatermänniska”, påpekade utställningens arrangörer, ”kan du inte göra en monolog?”

Så blev det bestämt och den sommaren tillbringade Ottiliana i Greta Garbos sällskap. Hon vandrade runt på Stockholms gator, i Garbos gamla kvarter; hon åkte upp till sommarstugan i Örträsk utanför Umeå, vistades ute i naturen, mediterade och väntade in texten.

Hela tiden kände hon att Garbo var med henne. I början mer som en lek, men så småningom blev känslan av att hon fanns där, att hon visade sig, stark och verklig.

– Jag brukade komma hem, vi gjorde middag och sedan satte jag mig vid köksbordet med min lilla dator och då kände jag att hon satt där framför mig. ‘Vad vill du att jag skriver idag då?’ frågade jag och det är det lättaste jag har skrivit i hela mitt liv.

Impulsiv, konstnärlig och med en stark känsla för det initiutiva och det andliga: Egenskaper som gjorde att monologen om Greta Garbo kom till går igen i mycket av det som Ottiliana Rolandsson tagit sig för i livet. I Rödäng, i utkanten av Umeå, där hon växte upp skrev hon poesi och målade och när hon som 17-åring lärde känna Andras Fodor, en teaterman från Ungern som lärde ut teater till gymnasieelever i Umeå väcktes tanken på att bli skådespelare.

Ett år på Calle Flygares teaterskola i Stockholm följdes av studier i Tyskland, resor kors och tvärs runt om i Europa, tillfälliga universitetsstudier och många olika jobb för att finansiera resandet. Efter en längre vistelse i Brasilien tänkte Ottiliana att det var dags att börja plugga ”på riktigt” och i slutet av 1995 flyttade hon till New Orleans för att läsa konst.

I New Orleans kände hon sig hemma. Det var lätt att få kontakt med människor, kreativiteten flödade och Ottiliana jobbade på med massor av projekt och på många olika teaterscener. Mycket performance art: ”Spännande, orationella grejer.”

Hon träffade en man, Kyle, som hon gifte sig med. Han läste medicin och när han skulle göra sin residency på UC Irvine Medical Center gick flyttlasset mot södra Kalifornien.

Som student på UC Irvine tog livet och karriären en ny, helt oväntad, vändning. Hon skilde sig så småningom och av professorer och en grupp forskarstudenter blev Ottiliana uppmanad att först ta sin magisterexamen och sedan börja doktorera. Hon tvekade, såg inte sig själv som ”akademiskt material” och var rädd att en akademisk bana skulle leda bort från det kreativa och konstnärliga.

Men så hittade hon till UC Santa Barbara, till Institutionen för teater och dans och allting föll på plats. Där fick hon utrymme att kombinera det konstnärliga med det akademiska och där tog sig kreativiteten nya spännande uttryck. Hon undervisade, vågade sig på att regissera och började skriva större, mer komplexa manus. Monologen om Greta Garbo framförde hon i augusti 2005 som avslutning för hela utställningen.

För drygt ett år sedan doktorerade Ottiliana på en avhandling om Ingmar Bergman och hans förhållande till, och syn på, skådespelaren och nu väntar nya utmaningar. Pjäsen om Greta Garbo har fått vila under forskarutbildningen, men tillsammans med Finola Hughes som regissör har den fått nytt liv och utvecklats vidare. Hon har nyligen spelat den i Santa Barbara, snart går den upp här i Los Angeles och därefter väntar föreställningar i New Orleans. Från Sverige har Garbosällskapet hört av sig med förfrågningar om att sätta upp pjäsen tillsammans med dem.

Och så vill hon förstås göra nya saker, starta nya projekt. Helst genom att förena sina olika passioner – skådespeleri, forskning, andligt sökande, skapande – men det är inte alldeles enkelt och hon har många idéer som drar åt delvis olika håll. Att satsa på forskningen och inordna sig under en universitetsinstitution med dess spelregler och byråkrati känns inte rätt, inte ännu; samtidigt vill hon få utlopp för sin intellektuella, mer analytiska sida.

Hon har en vision om att starta en egen skola, The Academy of the Enlightened Actor, som ska göra just det – förena konst och kreativitet med ett mer akademiskt, utåtblickande perspektiv på skådespelaren och på världen. Samtidigt som hon driver det projektet framåt skriver hon på ett filmmanus, även det om Greta Garbo, och strävar efter att arbeta med teater och film här i Los Angeles.

Vad inspirerar dig?

– Jag vet faktiskt inte. Men det jag har i grunden är det här stora intresset och passionen för skådespelandet och den inre varelsen. På något vis har jag hittat  ett medium som är så tillgängligt för det.

– Men så måste det kanske vara en större drivkraft också. Jag blir jättetrött ibland och tänker, ‘Men gud hur ska det här hända, hur ska det här gå ihop?’ Men då är det nånting inombords som inte kan stanna, det går inte. Jag vet inte vad det är.

Text: Ingegerd Landström

Foto: Joshua Woods