Och som de sjöng!

De senaste veckorna har tjejerna som sitter inlåsta skrivit poesi med oss. Inte alla förstås, det är en rejäl utmaning att ha någon form av organiserad work shop i ett klassrum som är ett enda böljande hela-havet-stormar hela tiden.

Ett par tjejer deklarerar att de inte vill skriva, någon plockar ögonbrynen på någon annan, någon sover, någon pluggar inför kommande prov och vill inte bli störd. Det käftas och skrattas, det smäller oupphörligen i dörren när vakterna kommer och hämtar någon som ska iväg på någon annan aktivitet. Någon är för stökig och körs ut. Läraren, Mr. P., bråkar och skämtar och förmanar om vartannat och tjejerna lyssnar ibland och ibland inte.

Så där håller det på, hela tiden, och mitt i allt ljud och all rörelse står vi och försöker få dem att lyssna, skriva, prata, läsa; vad som helst som kan få dem att stanna till och ge oss deras uppmärksamhet. Ibland går det hyfsat, någon gång riktigt bra, lika ofta går vi därifrån och känner oss ganska otillräckliga.

De två senaste veckorna har varit annorlunda. Lugnare har det inte varit, snarare tvärtom, men deras uppmärksamhet har vi haft.

Poesin som tjejerna skrev tidigare har nämligen ett antal låtskrivare och artister tagit sig an. De har gjort musik till texterna, spelat in dem och förra veckan var de med och spelade upp låtarna. Sex låtar blev det och sex stolta tjejer i vårt klassrum fick höra sina egna tonsatta texter, superproffsigt arrangerade och framförda av Celeste.

Idag fortsatte vi att skriva till ny musik som Celeste hade med sig och när en flicka som inte gjort något väsen av sig alls tidigare, ställer sig längst fram i klassrummet och sjunger sin egen text och sedan gör det en gång till och en gång till lite senare så, ja, då känns det okej att vi ibland går därifrån och tycker att vi misslyckats.

Idag gjorde vi det inte.