Mer flod till folket

Igår kväll deltog jag i ett möte där sommarens experiment att öppna en del av Los Angeles-floden för allmänheten skulle diskuteras. Vi var ett tjugotal personer, de flesta boende i området omkring floden, några var kajakarrangörer och så förstås personal från Mountains Recreation & Conservation Authority (MRCA).

Sammanfattningsvis: Alla var mycket positiva, alla ville ha en fortsättning nästa sommar, men det är också mycket som behöver åtgärdas och göras bättre.

Bristen på parkering och toaletter, kvarlämnade fiskekrokar, och stressade djur var några av de problem som diskuterades. Finansiering förstås, vem ska betala toaletterna, en förbättrad trafiksituation och de extra personaltimmar som MRCA behöver för att hålla koll på området?

Mest handlade det dock om hur bra det faktiskt hade gått, hur positiva människor hade varit och hur brottsligheten och vandalismen hade störtdykt under de tre månader som långt fler människor än vanligt rörde sig i området.

Jag satt där och tänkte på hur häftigt det ändå är med stadsplanering på denna allra mest grundläggande nivå. Alldeles särskilt när det handlar om en jättestad som Los Angeles, en stad nästan omöjlig att få grepp om, och där en lätt kan känna att en drunknar i röran av människor, hus, gator och beslut som fattas Någon Annanstans.

Revitaliseringen av Los Angeles-floden är ett av Los Angeles (potentiellt) mest omfattande gröna stadsplaneringsprojekt. Ett projekt som (beroende på hur mycket pengar som rinner in) kan komma att pågå i många år, handla om massor av miljoner i pengar och påverka stadens utseende, tillgång till grönområden, och framtida tillgång till vatten.

Stora beslut, viktiga beslut.

Igår kväll kändes det inte stort alls. Igår handlade det om tre kilometer flod, det handlade om enskilda människor, enskilda gator och huruvida bajamajor skulle ställas upp i början eller slutet av kajakfärden.

Mötet hade lika gärna kunnat äga rum på Folkets Hus i Gällivare och handla om upprustningen av centrum. Sådana möten får mig, uppvuxen i en liten by och ingen älskare av megastora städer, att bli lite varm om hjärtat. De får mig rentav att känna mig lite hemma mitt i storstan.

Bilden från öppningsceremonin av floden, i början av maj.