Hon fotar människor i en annan del av staden

Med fotoprojektet Our Home is Skid Row vill fotograf Jhana Parits visa hur vardagen ser ut för invånarna i Los Angeles fattigaste kvarter och för organisationerna som bistår dem.

Området i centrala Los Angeles som kallas för skid row finns inte med på någon turistkarta över stan. Här, på en yta i Downtown L.A. som sträcker sig över 54 kvarter (drygt en km²), lever mellan 8 000 och  11 000 människor (enligt en rapport från Los Angeles Chamber of Commerce). En del bor i billiga lägenhetshotell eller i något av de många tillfälliga härbärgen som finns i området. En stor andel, mellan 3 000 och 6 000 personer, är hemlösa och sover i tält och kartonglådor, under uppriggade presenningar, eller bara rakt upp och ned på trottoaren, utan något skydd alls mot väder och vind.

Två tredjedelar av människorna som vistas här har en psykisk sjukdom och/eller missbrukar droger. Ungefär 20 procent är krigsveteraner.

Till det här området, som de flesta undviker och en del inte ens vet om att det existerar, återvänder Jhana Parits gång på gång, för att fota dem som bor här och lyssna till deras berättelser. Hon pratar också med representanter för några av alla de organisationer som finns här och som bistår människor med mat, hälso- och sjukvård och tak över huvudet, både tillfälligt och mer permanent.

Bilderna och berättelserna ska resultera i en bok som går under arbetsnamnet ”Our Home is Skid Row” och där 50 procent av intäkterna ska gå till att stödja de hjälporganisationer som verkar i området.

Hur kom det sig att du hittade till skid row, det är inte ett område man strosar runt i hur som helst?

— Jag kommer ihåg första gången jag var där. Det var mitt i natten och mina kompisar ville visa mig. Så vi åkte förbi och jag såg alla de här tälten på trottoarerna. Jag tyckte det var så sjukt, att det verkligen finns. Man blir så chockad av allt när man först kommer hit. Men jag blev lockad av människorna, deras liv, hur dom hamnade på skid row. Jag ville förstå deras liv från deras sida av staden och deras perspektiv. Jag hade också hört att det var farligt och det tyckte jag var spännande och gav mig ännu en anledning till att gå dit.

Till en början fotade Jhana på egen hand, men så träffade hon Mike, som bott på skid row i över tio år. Han är en välkänd person i området och för Jhana är det lättare att komma i kontakt med människor när Mike kan introducera henne.

— Jag träffade honom när jag var där och fotade en dag, vi började prata och han erbjöd sig att visa mig runt. Han känner ju många människor där, så med hans hjälp har jag kunnat fota mer. Folk är mer villiga att låta mig fota när han också är med. Så de senaste gångerna jag har varit där så har jag ringt honom och sagt att nu kommer jag.

Jhana Parits presenterar sig som en rysk fotograf från Sverige, baserad i Los Angeles. Till Sverige och Göteborg kom hon tillsammans med sin mamma och bror när hon var fem år och för åtta år sedan flyttade hon till Los Angeles. Hemma i Göteborg gick hon på Svenska Balettskolan, var medlem i en dansgrupp och det var dans och plugg hon skulle att ägna sig åt när hon flyttade hit. Efter ett och ett halvt år slutade hon med dansen, kände att hon inte ville satsa på det professionellt längre, berättar hon.

Hon bytte skola, från Santa Monica College till Fashion Institute of Design and Merchandising (FIDM), där hon började plugga Visual Communication. Det var också då hon började fota, först som en hobby, ett sätt att komma igen efter en dålig dag och för få utlopp för kreativiteten efter att ha lagt dansskorna på hyllan. Hon behövde också eget material till sina kurser och det som började som en kul grej blev snart något hon upptäckte att hon var bra på och ville göra till sitt yrke.

Idag jobbar Jhana inom flera olika genrer. Hon fotar artister, en del mode, men framför allt gillar hon att fota dokumentärt, det som kallas gatufotografering. Vanliga människor i vardagen, utan avancerade photo shoots och gärna svartvitt.

Ett av hennes dokumentärprojekt, The Blue Line, består av en serie fotografier på människor som åker längs med den Blåa Metrolinjen mellan Long Beach och Downtown och som passerar genom Watts och Compton. Ett annat är en serie bilder från protestmarscherna som hölls i Los Angeles och runt om i USA slutet av 2014, med anledning av de senaste årens polisskjutningar av unga, svarta män.

Gatufotografering är en speciell konst, inte alla känner sig bekväma med att ta fram kameran och fota okända människor som kanske inte alls har lust att vara med på bild. Jhana tycker inte det är så märkvärdig, folk har sällan problem med att hon vill fota dem, säger hon.

— Jag frågar inte alltid, men för det mesta gör jag det. Om det kanske är någon jag ser tvärs över gatan så kanske jag bara fotar. Men för det mesta frågar jag. Vissa vill inte vara med på kort, vissa frågar mig om jag kan fota dem. Jag tycker det är kul, man får nästan en adrenalinkick av det. Speciellt när man är nere i skid row, man vet inte riktigt vad som kommer att hända. Det blir ett litet äventyr.

Vad fångar ditt intresse?

— Det kan vara vad som helst. När jag var på Skid Row senast såg jag en kille som satt och läste och det fick mig att bli inspirerad. Jag gick fram och frågade honom vad han läste och han berättade att det var en psykologibok. Bara det fick mig att bli intresserad, att han sitter mitt på Skid Row och läser en bok. Så det kan vara en människa som jag tycker ser intressant ut. Eller sättet någon står på, eller bakgrunden. Nästan vad som helst. När jag ser det, så ser jag det.

Oftast är det ju den mer glassiga sidan av Los Angeles som folk är intresserad av.

— Precis. Jag tror det är därför jag dras lite mer åt det andra hållet. Det är samma sak med The Blue Line. Det är många som inte ens vet om att vi har tunnelbana här. Det ville jag också visa. Det finns faktiskt folk i L.A. som inte har något alls att göra med Hollywood och hela den grejen och jag tycker den sidan är intressant.

Varför ville du göra det här projektet?

— I början var det bara för att fota, så att folk som inte visste om skid row, eller aldrig hade varit där kunde se hur det såg ut.  Senare tänkte jag, om jag är så himla intresserad av dessa människor och hur dom lever, så måste andra människor också vilja veta och kanske till och med hjälpa dem. Det var först då jag började tänka på hur jag skulle kunna bidra till det och då kom idéen om fotoboken.

Tillsammans med Mike är det både enklare och säkrare att gå omkring på skid row. Han är storväxt och välkänd och har lärt henne att navigera i området, visat vilka gathörn man gör klokt i att undvika.

Är du rädd nån gång?

— Ibland. När man går förbi nåt gathörn där de säljer knark kanske någon säger nånting, men för det mesta är folk jättesnälla om man själv är trevlig. Jag har aldrig varit i någon situation där någon gjort nåt konstigt. Ibland vill folk inte att man tar foton, men det får man ta. Man får lita på sin intuition.

Du har bott i Los Angeles i nio år, hur trivs du?

— Det känns bra, för det mesta. Men ibland… L.A. kan vara så konstigt och man kan verkligen ha dåliga dagar. Det är svårt att vara en ”starving artist” och inte ha ett stabilt jobb. Jag har haft lite småjobb här och där, men det är ingenting jag vill slösa min tid på att göra. Men för det mesta älskar jag det. Vädret självklart, men också att man kan vara sig själv. Man kan göra vad som helst, säga vad som helst, du kan prata med folk och ingen tycker att du är konstig eller annorlunda.

Hur har det varit att skapa sig en karriär här, hur gör man? 

— Nätverk och kontakter, kontakter, kontakter. Man måste vara ute, man måste vara igång, folk måste se dig. Som svensk har jag fått lära mig att nätverka. Det känns som att det kommer så naturligt för amerikaner, för en svensk är det lite svårare. Man är lite mer tillbakadragen, går inte fram och säger “Hej, jag heter…” hur som helst. De flesta jobb som är bra betalda har jag fått för att någon har rekommenderat mig och som jag har jobbat med tidigare.

— Sen måste man ju tro på sig själv, och tro att det verkligen kommer att hända. Annars kommer det inte att hända. Det har jag lärt mig här.  Alla har självförtroende i LA, alla är bäst och känner alla. Så man måste vara lite ödmjuk, men fortfarande vara självsäker och tro på sig själv.

Vad inspireras du av?

— Allt. Andra fotografer, andra artister. Jag älskar musik så jag blir alltid inspirerad av musik. När jag ser nånting speciellt. Det kan vara en vägg. En färg, nånting som ser intressant ut. Allting är en inspiration, det beror bara på var man är i den stunden, mentalt och fysiskt.

Vad har du för förhoppningar med ditt bokprojekt?

— Jag hoppas att jag kan samla ihop tillräckligt med pengar och att folk är intresserade av att köpa böckerna, så att jag kan ge tillbaka till de som bor på skid row, mat och kläde och annat. Jag vill göra folk medvetna med min bok, jag vill att man ska förstå hur det är att bo där, hur svårt det är att klara sig och kanske få lite medkänsla istället för att bara ignorera dem. Jag vill att man ska få lära känna dem, deras historier och deras liv, genom boken.

Text: Ingegerd Landström (samt porträttfoto på Jhana Parits)
Foto: Jhana Parits bilder från dokumentärserierna The Blue Line och Our Home is Skid Row. 

Läs mer om Jhana Parits fotoprojekt, Our Home is Skid Row, på GoFundMe och på www.shotbyjhana.com