“En ärlighet större än i den verkliga världen”

I tre månader har SWEA Los Angeles filmstipendiat, regissören och manusförfattaren Hanna Andersson från Stockholm, vistats i Los Angeles. Nu återvänder hon till Sverige, full av nya erfarenheter och med en tro på att saker och ting går att genomföra.

Vi träffas över en lunch på ett knökfullt cafe, beläget mitt i mode- och designdistriktet i West Hollywood. Det är Hanna Andersson som valt ställe, det ligger nära rummet hon hyr i andra hand, och jag tänker att hon passar in här.

Med sin vinröda skinnjacka och kortklippta frisyr och med pilotbrillorna uppskjutna på huvudet ser hon, och alla de andra lunchgästerna, ut att göra något spännande, något kreativt  som man gärna skulle vilja veta mer om, om man bara vågade fråga.

Alla ser ut att vara på väg någonstans: framåt, uppåt, i färd med att förverkliga nästa projekt så snart lunchen är avklarad. En av bröderna Skarsgård glider förbi kön på väg mot utgången, huvudet högre än alla andra. Jag känner inte igen honom bakom solglasögonen, men Hanna talar om vem det är.

Vi har träffats några veckor tidigare också, en söndagseftermiddag i mitten av mars hemma hos Maud Adams i Beverly Hills. Då fick vi som var där – ett 30-tal SWEA-medlemmar – äta semlor, se Hannas film, Erika & Sally, och höra henne berätta om sin vistelse i Los Angeles och om sitt arbete som regissör.

De tre månaderna började med en rivstart: Hanna landade i början av januari, precis i tid för att delta i Los Angeles Skandinaviska filmfestival som går av stapeln i Beverly Hills under två helger i januari varje år.

Under en mottagning på festivalen hälsades hon välkommen av SWEA Los Angeles och festivalpubliken och fick ta emot sitt stipendium av tidigare svenska Oscarsvinnaren Paul Ottosson. Därefter var det dags för premiärvisning av hennes senaste film, Erika & Sally, en personlig berättelse om två systrar och deras relationer till varandra och till sin alkoholiserade mamma.

Hanna var nöjd med kvällen. Många människor kom fram till henne efter visningen, berättade vad de tyckte om filmen, ställde frågor, var intresserade.

– Det är stor skillnad från när man visar nånting hemma. Jag hade visat den hemma i Sverige tidigare, som ett ”work in progress”, och då var det inte en enda människa som sa nånting efteråt.

– Det är förfärligt, särskilt när man gjort något som är väldigt personligt. (…) Det var en skön kontrast att komma hit och få respons. Att folk faktiskt ville prata med en, men att den också verkade träffa en och annan i hjärtat där på Writer´s Guild Theater i Beverly Hills.

Att Erika & Sally hade premiär här i Los Angeles passade kanske alldeles särskilt bra. För det var här, under en kurs med pedagogen Judith Weston för två år sedan, som manuset till filmen började ta form. Då hade hon nyligen gått från att enbart regissera till att även skriva manus och kurserna med Weston som hon tog då gav henne mod och verktyg till ett mer personligt och ärligt berättande.

Det hon lärde sig hos Weston för två år sedan har hon jobbat vidare med under de tre stipendiemånaderna.

– Den här tiden för mig har varit att våga vara mig själv. Det är det jag tror att man måste våga om man ska kunna göra film som på något sätt har ett berättigande. Det var det som attraherade mig till att göra film från första början.

Det var på 1980-talet i småländska Ljungby som tanken på att arbeta med film väcktes hos Hanna. Den lokala filmklubben Bio Kontrast visade filmer av Bergman, Fassbinder och Scorcese, filmer som fick Hanna att se annorlunda på världen och på sig själv. Hon ville också göra det, berätta historier som kunde påverka människor och delta i ett sammanhang där äkta känslor kunde få fritt spelrum.

Det tog tid att samla mod, att få upp självförtroendet och uttala högt att det var det här hon ville göra, men så småningom stod hon där och hon kände omedelbart att hon hittat hem.

– Jag minns så väl första kortfilmen jag gjorde, en känsla av att stå på en filminspelning och känna, ”Men gud, jag kan ju göra det här.” Inte att jag kan yrket, utan att jag kan stå här, i det här rummet.

– Det finns en ärlighet här som är större än ute i den verkliga världen. Man kan få ta av sig den sociala masken och få hålla på med saker som verkligen betyder nånting. Och på väldigt kort tid komma väldigt nära människor.

År 2001 kom Hanna in på regilinjen på dåvarande Dramatiska institutet i Stockholm och efter examen 2004 har hon jobbat vidare med bland annat dokumentärer och kortfilmer. Hon har också ägnat mycket tid och kraft åt att förstå och utveckla sin roll som regissör. Att vara autentisk, släppa kontrollen och våga vara sig själv; det är dit Hanna strävar i sitt konstnärliga arbete, inte minst i relation till de skådespelare hon samarbetar med.

– Hur skapar man det där rummet som blir en trygg plats att visa sig på? Att visa vem man är? För det är just det vi förväntar oss av skådespelare, det är det vi väntar oss att de ska ge oss. Och då måste man själv våga vara öppen och ärlig och personlig.

En ledstjärna i den strävan har varit den amerikanska pedagogen Judith Weston, som i sin Los Angeles-baserade Two Lights Studio leder kurser med inriktning på relationen mellan regissör och skådespelare. Det är här Hanna har tillbringat en stor del av stipendietiden och gått kurser i bland annat manusanalys, repetitionsteknik, personinstruktion och skådespeleri.

I kursen Actor-Director Lab har hon analyserat, repeterat och sedan spelat upp scener ur det egna långfilmsmanuset tillsammans med olika skådespelare. I kursen Rehearsal Intensive har även repetitionerna ägt rum inför öppen ridå, med Weston och övriga kursdeltagare som publik. Mycket har handlat om att lära sig att våga ta risker, om att släppa kontrollen och låta saker hända, men också om att våga hålla fast vid sin vision och göra ärligare, ofta tuffare val. Weston har ställt alla de rätta – och svåra – frågorna och tagit deltagarnas arbeten flera steg vidare.

Kurserna hon gått, människorna hon mött och alla de erfarenheter hon gjort under sina tre månader i Los Angeles har gett Hanna ett större självförtroende och förnyad inspiration. För henne är Los Angeles en kreativ plats på alla plan: en plats för internationella storfilmer och stjärnregissörer naturligtvis, men också en där hon mött många likasinnade – regissörer, skådespelare och författare – som brinner för det de gör och kämpar för att driva igenom sina projekt.

När hon nu återvänder till Sverige ska hon arbeta vidare med allt det hon lärt sig här. Hemma i Stockholm har hon också ett eget ”labb”, ett gäng kollegor – både regissörer och skådespelare – som träffas regelbundet, testar och utvecklar idéer, gör övningar och peppar varandra i perioder då självförtroendet inte står på topp.

Två långt framskridna långfilmsprojekt ska utvecklas vidare under våren och Hanna har också ett nytt projekt på gång, ett som hon skriver själv och som hon inte gärna vill prata så mycket om ännu. Var sak har sin tid.

Text & foto: Ingegerd Landström