Den svenska prästen lämnar stan

I fem år har Staffan Simonsson varit Svenska kyrkans präst i Kalifornien. Han har rest fram och tillbaka mellan församlingarna i Los Angeles och San Francisco och känt sig hemma i båda städerna. Nu är det dags att återvända till Sverige.

Jag har stämt träff med Staffan Simonsson på det mest självklara av ställen: Svenska kyrkans väl inbodda lokaler på South Beacon Street i San Pedro, som ägs av Norska Sjomannskirken och där svenska kyrkan hyr in sig. Staffan har just vinkat av några kollegor som varit på besök från Sverige för att se hur verksamheten fungerar; nu bjuder han på fredagskaffe med våfflor och en stunds prat om tiden som svensk präst i Kalifornien.

Det började, bokstavligt talat, med en rivstart. Staffan Simonsson anlände till Los Angeles den 13 augusti. Mottagningsgudstjänsten hölls den sista söndagen i samma månad; dagen efter kom byggjobbare och rev ut köket.

Renoveringen av lokalerna hade de inte varskotts om innan de kom, den skulle vara klar på tre månader, lagom till julbasaren, men det tog närmare ett år innan allt var klart .

Staffan drar efter andan när han ska sammanfatta denna första tid. Det var ”rätt så tufft” konstaterar han och minns dammet, kånkandet på grejer, och, inte minst, osäkerheten från dag till dag om planerade verksamheter kunde hållas, eller om oväntade byggaktiviteter skulle sätta stopp för dem. Allt detta samtidigt som han och hans dåvarande fru, Janet, skulle komma in i ett nytt jobb och ett nytt land.

Att arbeta som präst i en utlandsförsamling visade sig också vara betydligt mer av ett allt-i-allo jobb, jämfört med motsvarande tjänst hemma i Sverige. Med en liten personalstyrka (förutom en präst består personalen av en assistent från Sverige och en lokalanställd assistent i Los Angeles, samt en assistent i San Francisco) fick den nyanlände prästen snabbt vänja sig vid att göra saker själv, allt ifrån att ta hand om en omfattande administration till att hänga upp psalmerna på tavlan inför dagens gudstjänst och fixa läckande toaletter.
– Bara att komma hit och inte ha en kyrkvaktmästare som har dukat och ställt i ordning i kyrkan. Vid första gudstjänsten tänkte jag, ‘Hur gör man? Vad är det jag behöver ha?’ Jag tror jag kom på fem i elva att jag inte har hängt psalmerna. Allt sånt som hemma sköts av andra. Kommer du till gudstjänsten hemma så har du en kyrkvaktmästare som ställt i ordning till och med vattenglaset, kanske både på altaret och i predikstolen om du använder båda. Allting är tip top. Allting är välstädat, allting är iordningställt.
– Samtidigt är det lite av charmen. Man måste ha den där blicken och se till att allt det praktiska fungerar.

Utöver administration och alla praktiska saker att ta itu med har det sociala, eller konsulära, arbetet legat Staffan Simonsson varmt om hjärtat och det har utgjort en stor del av hans prästvardag. Kyrkan får många samtal från svenskar som råkat illa ut på ett eller annat sätt och som behöver hjälp och stöd när anhöriga är långt borta, eller inte går att få tag på. Det kan handla om att besöka svenska medborgare som blivit häktade eller som sitter i fängelse för en längre tid, göra sjukhus- och båtbesök, utgöra en länk till anhöriga i Sverige, hjälpa till att kontakta lokala myndigheter när något gått snett, eller helt enkelt vara där som lyssnande medmänniska när någon behöver prata.

När det gäller strandsatta svenskar samarbetar kyrkan ofta med de svenska konsulaten (tidigare generalkonsulatet i Los Angeles, numera framför allt det honorära generalkonsulatet i San Francisco, konsuletet i San Diego och svenska ambassaden i Washington DC), och de relationerna har fungerat mycket bra genom åren. Staffan har känt att man från konsulatens håll ser kyrkan som en viktig del av det svenska samarbetet och när ambassadör Jonas Hafström kallar in alla de svenska honorärkonsulerna i USA till möte bjuds även de tre svenska kyrkoherdarna i USA in för att delta.

Kyrkan har också kontakter med konsulatet i andra sammanhang, vilket hör ihop med svenska kyrkans bredare roll i samhället här, jämfört med i Sverige, tror Staffan.
– Det finns både ett kulturell och en social funktion, som kyrkan inte har på samma sätt hemma. Även om man inte tror så rör man sig ändå här. Kyrkan där hemma är mycket mer nischad, där är det en religiös institution.
– Du hamnar mer i representativa sammanhang här, du representerar Sverige. Det är ju mycket mer så, särskilt när konsulatet var här. Var det något event på konsulatets sida så blev vi oftast bjudna. Man blir inte bjuden på samma sätt till kommunfullmäktige på stora mottagningar i Helsingborg eller någon annanstans, om man är kyrkoherde. Man har inte den rollen.

Över huvud taget har Staffan under sin tid i Kalifornien gått in för att röra sig ute bland folk i många olika sammanhang, att söka sig utanför kyrkolokalerna, istället för att vänta på att människor ska hitta dit. Så har han också i sitt tidigare arbetsliv arbetat mycket utanför kyrkan, som skolpräst, ungdomspräst, och ute på arbetsplatser.

Kanske har det passat honom alldeles särskilt väl att Svenska kyrkan i Los Angeles har ett stort geografiskt ansvarsområde. Primärområdet är Los Angeles och the Bay Area, vilket innebär att den svenske prästen i Los Angeles åker upp till San Francisco en gång i månaden för att hålla gudstjänst i den svenska församlingen där.

I händelse av en större kris med svenska medborgare inblandade har man även ansvar för de tretton västra delstaterna och jag undrar hur det har fungerat att vara så mycket på resande fot. Staffan skrattar; han kallar sig själv ”resande i kristen tro” och konstaterar att för hans del har det bara varit positivt, rentav en löneförmån att få ha haft en tillhörighet i både Los Angeles och San Francisco.

En annan löneförmån har varit den vackra prästbostaden som Svenska kyrkan i Los Angeles äger och som ligger belägen på tio minuters bilavstånd från Kyrkan.
– Jag kommer aldrig att få bo så fint igen, det inser jag ju. Ett fantastiskt hus, styrelsen för församlingen har lagt mycket energi på att göra det trivsamt, hålla det uppdaterat.
–  Styrelsen har varit angelägen om att prästfamiljen ska trivas och ha det bra. Det har jag känt också och det uppskattar jag oerhört.

Det är med blandande känslor Staffan Simonsson lämnar sitt kaliforniska prästliv för att återvända till Sverige. Han har trivts mycket bra i såväl Los Angeles som San Francisco och betraktar sig numera som en storstadsbo, med storstadsbons vanor och krav på gott kaffe vid alla tider på dygnet.

Samtidigt ser han fram emot nya utmaningar i livet och att ha familjen på närmare avstånd. Han vet ännu inte var han kommer att bo och arbeta, en situation som känns både spännande och frustrerande, och han hoppas på att så småningom kunna landa i något av storstadsområdena. Kontrasten från Los Angeles blir mindre då, tror han.

Vad kommer du att sakna mest?
– Människorna framför allt. Jag tycker det är två fantastiskt härliga församlingar, med många ljuvliga profiler som jag kommer att sakna. Engagemanget och omsorgen, värmen som jag har mött. Klimatet naturligtvis. Pulsen.

Till sist, apropå de tuffa besparingskrav som Svenska kyrkan i utlandet haft att hantera under den senaste tiden och där flera utlandsförsamling har fått förändra eller lägga ner sin verksamhet, frågar jag Staffan vad han tror om framtiden för Svenska kyrkan i Los Angeles. Kommer den att finnas kvar om tio år? undrar jag.

Om det hyser Staffan Simonsson inga som helst tvivel; han ser optimistiskt på framtiden. Visserligen är medlemsantalet förhållandevis lågt, konstaterar han, men om fler engagerar sig och blir medlemmar, om man har en fortsatt solid ekonomi och en engagerad och aktiv församling som bidrar till verksamheten i stort och smått är han övertygad om att den får leva vidare. Kanske till och med expandera så småningom, när ekonomin kommer på fötter igen.

Text: Ingegerd Landström

Foto: Kerstin Alm, www.kerstinalm.com