Andreas Öhman: Hollywood nästa?

Hans långsfilmsdebut har dragit storpublik till de svenska biograferna, kramats ihjäl av en enig kritikerkår och kommit svindlande nära en Oscarsnominering. På besök i Los Angeles avlöser möten med diskussioner om framtida projekt varandra. Det går bra för Andreas Öhman just nu.

Tjugo minuter försenad sladdar Andreas Öhman in på caféet där vi stämt träff. Han är sig lik från scenen på Scandinavian Film festival L.A. några dagar tidigare – jeans, t-shirt, rutig skjorta – och han vill inte beställa in något. Han har bråttom: ett möte i Burbank är just avslutat och om en dryg halvtimme väntar ytterligare ett, i Hollywood den här gången. Det blir en kort och koncis pratstund med en ung, framgångsrik och snabbpratande svensk filmregissör.

Samma dag som SWEA-Bladet träffar Andreas Öhman har hans långfilmsdebut, I rymden finns inga känslor, blivit shortlistad i kategorin Bästa utländska film inför Oscarsutdelningen. Bara nio filmer kvar nu. Han är glad och nervös och skulle gärna ha velat stanna kvar i Los Angeles en vecka till i väntan på att de slutliga nomineringarna ska offentliggöras. Plikten kallar dock – hemma i Sverige väntar Guldbaggegalan, där I rymden finns inga känslor har nominerats i fyra kategorier: Bästa film, bästa manliga huvudroll (Bill Skarsgård), bästa kvinnliga birollsinnehavare (Cecilia Forss) och bästa manus.

I drygt två veckor har Andreas Öhman, Bonnie Skoog Feeney (producent) och Jonathan Sjöberg (producent och manusförfattare tillsammans med Andreas) vistats i Los Angeles för att nätverka, prata framtid och sälja in deras film till de stora drakarna. Huvudrollsinnehavaren, Bill Skarsgård, har också varit med på resan, likaså filmens linjeproducent, Cecilia Forsberg Becker.

Det har varit en givande vistelse. Två veckor fyllda av  fullsatta visningar, positiv respons och ryggdunkningar; av möten, erbjudanden och diskussioner om framtida samarbeten.

Vad hade ni för förväntningar på resan innan ni kom hit?
– Inga som helst. Inga förväntningar på att bli shortlistade eller nånting . Klart man hoppas ju och förväntningarna har byggts på hela tiden när man träffat folk som tycker att man är bra på det man gör.
– Det har varit en otrolig egoboost att vara här. Jag tror att det har att göra med den amerikanska mentaliteten, de är lite bättre på att ge beröm än vad svenskar kan vara. Det kanske är mer bullshit än i Sverige också, men det får man ju själv känna av, balansera det lite grann.

Vad är det folk tycker om med filmen, vad får ni för kommentarer?
– Jag antar att det är ett universellt tema, alla kan relatera till det. Många har sagt att det är skönt att det inte finns några antagonister. Alla karaktärer är goda på nåt sätt, det finns ingen tydlig nemesis. Och det är nåt fräscht, nåt nytt som man inte riktigt sett tidigare. Det har folk reagerat på och det gör att man märker ut sig.

I rymden finns inga känslor – Simple Simon i engelsk version – handlar om 18-årige Simon som har Aspergers syndrom och hans försök att få tillvaron att gå ihop. Bestämda rutiner och Simons bror, Sam (spelad av Martin Wallström), är två viktiga beståndsdelar i hans liv och när Sam först flyttar ihop med flickvännen Frida (Sofie Hamilton), sedan lämnas av henne, rubbas ordningen. Simon ger sig själv i uppdrag att ställa allt till rätta genom att “hitta en annan jävla tjej” till sin bror. Till sin hjälp tar han sin egen vetenskapligt formulerade – om än oromantiska – plan för hur man hittar den perfekta flickvännen.

I rymden finns inga känslor är en rolig film trots sitt allvarliga ämne och i det finns ingen motsättning, menar Öhman.
– Humor är ett bra sätt att engagera människor på. Givetvis finns det mycket som är allvarligt med att ha Aspergers. Men bara för att det är ett allvarligt ämne behöver det inte göras på ett allvarligt sätt.
– Vi försöker göra det med hjärta. Vi skämtar inte om Simon, vi försöker skämta om de situationer han hamnar i och om människor runt omkring.

I rymden finns inga känslor är Andreas Öhman långsfilmsdebut som regissör. Tidigare har han regisserat och skrivit manus till flera kort- och reklamfilmer och 2009 vann han det prestigefyllda kortfilmspriset Startsladden med filmen Mitt liv som Trailer.  Även I rymden finns inga känslor började som en kortfilm, men efter att ytterligare finansiering kommit till kunde karaktärerna fördjupas och berättelsen förlängas till långfilmsformatet.

Talang, en hel del självkritik och massor av vilja är vad som tagit Andreas Öhman så här långt, tror han själv. Viljan har drivit honom hela hans liv och han har en teori om att uppväxten i lilla Djuped i Västernorrlands län, med allt vad det innebär av underdogperspektiv och längtan att ta  sig uppåt och framåt har bidragit till att den är så stark. Att det blev just film beror på rastlöshet och lusten att göra lite olika saker. Musik, bilder, historier; allt går att kombinera i filmskapandet och det är så han tycker om att jobba.

En del av de gångna veckornas möten har inte helt oväntat handlat om att göra en amerikansk version av I rymden finns inga känslor.
– Många tycker att vi inte ska göra om den, att den är bra som den är. Och det kan jag väl hålla med om. Men samtidigt, det kommer inte att vara så många som ser den när den är på svenska.
– Man vet ju hur det är, konstaterar han och drar paralleller till filmatiseringen av Stieg Larssons Millenniumserie. Trots genomgående bra kritik I USA har den inte kommit närheten av de publiksiffror som den amerikanska versionen förväntas göra.

Öhman är inte främmande för en amerikansk version av I rymden finns inga känslor. Det är en viktig historia och han vill gärna att filmen ska ses av så många som möjligt och på så vis bidra till att det blir ett mer allmänt snack om Aspergers.

För att det ska bli bra är det viktigt att hitta rätt regissör. Ett tänkbart alternativ är Marc Webb (500 Days of Summer), ett annat är Jason Reitman, som regisserat bland annat Up in the Air och Juno, och som skulle göra den bäst rent visuellt, tror Öhman. De har träffat flera  producenter under Los Angelesbesöket, olika regissörsnamn har nämnts, men ingenting är bestämt.

Hemma i Sverige väntar förutom filmgala även vardagen. Andreas Öhman jobbar just nu med en tv-serie för Sveriges Television och med en långfilmsproduktion som han skrivit manus till, återigen tillsammans med Jonathan Sjöberg. De har nyligen sökt stöd från Svenska Film-institutet och hoppas kunna börja spela in till sommaren.

Att göra film nummer två efter en succédebut brukar vara förknippat med en hel del prestationsångest, men Öhman känner sig än så länge ganska lugn. Han vill gärna tona ner förväntningarna och förutspår redan nu att den inte kommer att bli samma publikmagnet, inte lika kritikerrosad som debuten.

Nästa film ska bli en väldigt annorlunda film har han tänkt, både lättare och svårare att göra och den blir ett viktigt steg för honom som regissör att göra.
– Men om jag gör en amerikansk film så kommer jag att känna en otroligt stor press. Och jag kommer att vara väldigt noga med vilket projekt jag väljer. För jag tänker inte tacka ja till någonting som jag inte känner mig helt säker på.

Ett projekt med mindre pengar men med mer kontroll över slutresultatet vore ett bra sätt att inleda USA-karriären med, tror Andreas Öhman. Sedan tittar han på klockan. Snart fem. Dags att  hasta vidare till nästa möte.

Text: Ingegerd Landström
Foto: Kerstin Alm, www.kerstinalm.com

Tidigare publicerad i SWEA-Bladet Los Angeles, januari 2010