Agneta Nilsson på väg mot nya äventyr

Svenskar bosatta utomlands söker sig gärna till andra svenskar i det nya hemlandet. Agneta Nilsson tog det hela lite längre och startade SWEA, en ideell organisation för utlandsboende svensktalande kvinnor som idag har 7 500 medlemmar över hela världen.

Det har varit en fullspäckad vår för SWEA:s grundare, Agneta Nilsson. Hon sålde sitt hus i slutet av februari och hela våren har bestått av att rensa, sälja och ge bort mycket av det som hon och maken Gunnar samlat på sig genom åren.

Någonstans mellan packandet av kartonger, husvisningar och administration kring det nya boendet hann hon också med att fira sin 75-årsdag. Nu är alla flyttkartonger uppackade i den nya lägenheten i Thousand Oaks, och när hon återvänder dit efter sommarvistelsen i Sverige tänker hon sig att vardagen ska bli lite lugnare.

Ett hem öppet för alla
Det var för drygt 50 år sedan som Agneta och Gunnar Nilsson flyttade in i den grå villan med den gula postlådan på 2913 Elm Street i Manhattan Beach. Då var de nygifta, Agneta var gravid med deras första barn och Gunnars lilla bungalow nere vid stranden var inte gjord för en familj på tre.

Alltsedan dess har många, många svenskar kommit och gått hemma hos familjen Nilsson. Kombinationen Agnetas engagemang i den lokala svenskkolonin, Gunnars många år som lokal stationschef för Scandinavian Airlines och båda deras värme och gästfrihet har bidragit till otaliga fester, måltider och möten genom åren.

Inte minst den från garage ombyggda gillestugan har fungerat som ett slags informellt högkvarter för SWEA Los Angeles. Det var hit Agneta bjöd in sina vänner till en första träff för 36 år sedan och antalet styrelsemöten, julbasarsplaneringar och medlemsträffar som avverkats runt de tre borden genom åren kan lätt räknas i hundratal. Det är ett stycke svensk lokalhistoria i Los Angeles som byter ägare när Agneta nu sålt sitt hus.

Svenska bikinibrudar får rubriker
Idag är Los Angeles knökfullt med kreativa och företagsamma svenskar som kommit hit för att uppfylla sina drömmar och ambitioner. Det gjorde Agneta också en gång i tiden; hennes USA-äventyr började 1961, när hon var 21 år och tillbringade en sommar som Rotarystipendiat i New Jersey.

Sommaren tog slut, men Agneta, som då hette Eckerström i efternamn, hade inga planer på att återvända till Sverige. Istället sökte hon och fick jobb som guide för Förenta Nationerna och efter ett händelserikt år i New York körde hon och vännerna Anne Brusewitz och Hans Wilöf tvärs över landet i en skraltig bil för att ta reda på vad Los Angeles hade att erbjuda

Agneta skrattar när hon berättar om de smått osannolika månaderna i södra Kalifornien. Pengarna var slut efter den långa bilfärden som inkluderade ett totalt motorhaveri och rejäla reparationskostnader, alla möjliga märkliga jobberbjudanden dök upp, men till slut kom det sig att de två svenskorna började designa och sälja bikinis.

Då, alldeles i början av 1960-talet, hade bikinin just börjat göra sitt intåg i USA. Fortfarande ett moraliskt tveksamt plagg och inte helt okej att bära på Kaliforniens allmänna badstränder, men vid Los Angeles många privata pooler gjorde de succé. Beställningarna strömmade in, Agneta och Anne sydde bikinis nätterna igenom och deras affärsframgångar blev omskrivna både i Sverige och i USA.

Under vistelsen i Kalifornien hann Agneta också med att träffa Gunnar Nilsson, stationschef för Scandinavian Airlines som då hade kontor i Los Angeles. Hon återvände hem till Sverige för att fundera över både Gunnar och framtiden och efter en tids uppvaktning på distans och ett sensommarbröllop i Sverige gick flyttlasset till södra Kalifornien.

— Det var värmebölja här när vi landade, så till den milda grad. Vi hade goda vänner som mötte oss, de hade champagne och hummer med sig och så gick vi ner till havet. Vi sov på stranden och det var packat med folk hela natten.

Hur tänkte du att det skulle bli att lämna Sverige och flytta till USA?

— Äh, jag vet inte om man tänkte så mycket på den tiden. Jag var 23 år och jag var kär. Och jag visste att jag med Gunnars möjligheter att resa kunde komma hem ofta. Det var inte så dramatiskt.

Familj, företagande och föreningar
I 1960-talets USA var hemmafrun fortfarande den gängse normen och Agneta fick fullt upp med två söner, Pelle och Lars, som anlände tätt efter varandra. Men hennes kreativitet och entreprenörsanda ville mer än så och förutom barn, hem och en hel del representation hann hon med mycket annat.

Hon engagerade sig i lokala svenska organisationer, bland annat i Svenska kyrkan där hon tog initiativ till en julbasar som möjliggjorde kyrkans köp av prästbostaden i San Pedro. Hon arrangerade vävkurser, drev importföretag och började så småningom sälja smycken i tenn, silver och framför allt i bärnsten.

Och så var det då SWEA, som Agneta startade av flera anledningar. En var att hon hoppades kunna få igång ett nätverk där yrkesarbetande kvinnor kunde hjälpa och stötta varandra.

— Jag kände många svenskar, men de flesta var hemmafruar. Så var det ju på den tiden. Jag hade mitt importföretag och jag ville se om det fanns andra som hade företag, som jag kunde diskutera med och lära mig av.

Agneta hade också förstått hur viktig kontakten med Sverige var för många av de utflyttade svenska kvinnorna hon lärt känna genom åren. Många av dem var gifta med amerikanska män och berättade om hur de saknade möjlighet att prata sitt språk och att träffa andra svenskar. Agneta, som själv var bortskämd med många standby-resor till Sverige med SAS, tänkte att det borde man göra något åt.

— Jag förstod ju att jag var lyckligt lottad som kunde läsa svenska tidningar och hade närheten till Sverige när jag ville. Det kunde vara jobbigt [att bo utomlands] på den tiden. Man ringde hem kanske någon gång i halvåret och man åkte hem när någon dog. Och jag tänkte att om jag känner ett behov av det här som ändå har så mycket av Sverige, så måste det finnas andra som också gör det.

Agneta tänkte helt rätt. De många pärmarna med sparade medlemstidningar och mötesprotokoll vittnar om en förening som drog igång med en rivstart, med många medlemmar, stort engagemang och det ena välbesökta evenemanget efter det andra.

Det var julbasarer och kräftskivor och föredrag om allt från hälsa till hur man söker jobb i USA till svenska kulturpersonligheters senaste förehavanden.

— Tack vare Gunnars jobb på SAS så hade han ju koll på alla svenskar som kom till Los Angeles. Han kunde ringa mig och säga, ”Nu är Max von Sydow på väg hit, vill ni göra nåt med honom?” och så gjorde vi det.

De många kända namnen från kultur- och företagssverige som kom och gick på de olika evenemangen gjorde att svenska veckotidningar allt som oftast publicerade mingelbilder från ”den senaste svensktillställningen i Los Angeles”. Vilket i sin tur gav SWEA Los Angeles ett rykte om sig att vara en organisation enbart för ett visst välbeställt klientel.

— Detta med alla skriverier i svensk Damtidning som var förr, man kunde tycka att det var jobbigt med allt prat om lyxfruar hit och dit. Men det har aldrig varit fråga om att SWEA ska vara en elitförening, aldrig någonsin. Jag har startat det från mitt hjärta. Men det har absolut inte varit fel att de här människorna har varit med också. Alla har fått plats.

Från lokal organisation till globalt systerskap
Många kvinnor reste långt för att delta i SWEA-träffarna i Los Angeles området och när avstånden blev för långa startades lokalföreningar. Först på andra håll i Kalifornien och snart också i övriga USA. Tack vare Agneta och Gunnars fenomenala nätverk och flitiga resande spreds idén om en förening för utlandsboende svenska kvinnor till andra länder och snart bildades SWEA International, en paraplyorganisation som håller ihop de många lokalföreningarna runtom i världen.

Idag har SWEA 7 500 medlemmar fördelade på 73 lokalavdelningar runt om i världen. Man delar ut stipendier till ett sammanlagt värde av 2 miljoner kronor per år och är, enligt egen utsago, den största Sverigefrämjande organisationen utanför Sveriges gränser.

För sitt arbete har Agneta Nilsson bland många andra utmärkelser fått ta emot två kungamedaljer, Eliason Merit Award och titeln Årets svensk i världen. Här i USA har hon fått den amerikanska Ellis Island-medaljen, som delas ut till amerikanska medborgare som på ett framstående sätt bidragit till att sprida och bevara kulturarvet från sitt ursprungliga hemland.

Utmärkelser är alltid trevligt, men Agneta, som själv är mycket mån om sina vänner, är framför allt glad över alla de möten och vänskapsrelationer som SWEA bidragit till genom åren.

_ Jag är glad och stolt över att SWEA har initierat så otroligt många kontakter mellan svenskor som bor utomlands. Som kanske aldrig annars hade träffats och har ett sådant meningsfullt och roligt utbyte av varandra världen över.

Gunnar gick bort 2006 och i och med flytten till ett seniorboende i Thousand Oaks är det dags för ett nytt kapitel i Agneta Nilssons liv. Banden till Sverige är fortsatt starka – där har hon både släktingar och vänner, ett sommarhus i Kivik och en liten lägenhet på Lidingö utanför Stockholm.

I Kalifornien har hon sin vardag och sönerna Pelle och Lars med familjer som bor i Los Angeles respektive San Francisco. Ute i Thousand Oaks bor redan fyra av hennes närmaste väninnor och Agneta har börjat scouta lokaler för framtida SWEA-evenemang i området. Nya äventyr väntar.

Text & foto: Ingegerd Landström (som själv är involverad i SWEA Los Angeles och har avverkat ett antal möten i Agneta Nilssons gillestuga).