Eva Lund räddar både hästar och människor

Hon jobbar med barn och ungdomar med funktionsnedsättningar, med fosterbarn, krigsveteraner, hemlösa och före detta alkoholberoende. Med organisationen Special Spirit har ranchägaren Eva Lund skapat en fristad för både människor och hästar.

Moonshadow Ranch ligger bara 20 minuters bilresa från downtown Los Angeles, men när jag stängt grinden bakom mig och traskar uppför grusvägen som tar mig fram till häststallarna känns storstaden betydligt längre bort än några futtiga svenska mil.

Här ute på Eva Lunds ranch i Shadow Hills hörs det fridfulla kacklet från hönor, flugorna surrar och ett par hundar möter mig med högljudda skall.

Och så hästarna förstås. Eva har fullt hus just nu, med 27 hästar som står uppstallade i två boxlängor mittemot varandra. Sex av hästarna tillhör organisationen Special Spirit, de andra ägs av privatpersoner som hyr stall- och foderplats på Moonshadow Ranch. Evas egen häst heter Algot, ett svenskt varmblod som hon fått av hästkollegorna Lars Holmberg och Ulf Wadeborn, som driver Middle Ranch i Lake View Terrace.

Det var framför allt boardingverksamhet som Eva tänkte ägna sig åt när hon köpte ranchen för nio år sedan. Tanken var också att starta en ridskola efter svensk modell.

— Jag ville få igång en svensk ridskola med grupplektioner för att hålla kostnaderna nere. Ridsport ska inte bara vara för folk med pengar. Hästar ger en så mycket, framför allt när man är ung – självförtroende, disciplin, mod. Jag är själv tacksam för att jag hade möjlighet att hålla på med hästar när jag var ung.

Men så fick hon ett par hyresgäster i det andra av ranchens två boningshus, hennes tidigare arbetspartner Paul och hans autistiske tonårsson, Jake. Jake och hästarna klickade från första stund, och där någonstans föddes tanken på att kunna arbeta med autistiska barn.

Efter att ha hjälpt till på en hästtävling för människor med funktionsnedsättningar gjorde hon slag i saken. Hon utbildade sig (PATH och EAGALA), fick de nödvändiga kunskaperna och diplomen och och startade ett terapeutiskt ridcenter.

— Vi började i liten skala, hade ingen direkt marknadsföring, så vi hade tid att komma underfund med hur vi skulle göra saker och ting. Vi började med adopterade hästen Diamond, eller ”Jiggy Momma” som hon också kallas, och tre elever. Idag har vi drygt 40 elever.

I år firar Special Spirit 6-årsjubileum och ridningen med funktionsnedsatta barn och ungdomar har utökats till att också innefatta hästterapi (på engelska, Equine Assisted Therapy, EAP), som helt kortfattat innebär att hästar används som ett verktyg för människors väg till psykisk hälsa.

Tillsammans med terapeuten Valerie Stern jobbar Eva och hästarna med militärveteraner, alkohol- och drogmissbrukare, och fosterbarn och deras föräldrar. Ridning ingår inte i behandlingen, istället används hästarna (och arenan) som en metafor för livet, berättar Eva. Tillit, tålamod, samarbete, kommunikation, ledarskap – människan kan lära sig mycket med hjälp av hästar och Eva har sett många fantastiska resultat bland terapideltagarna.

I synnerhet arbetet med fosterbarn har gjort ett starkt intryck på Eva och visat henne en verklighet och ett system som var helt nytt för henne.

— När man är 18 år blir man utkickad ur fostersystemet och förväntas klara sig själv. Men många av ungdomarna har inga ”life skills” alls. De blir hemlösa, måste sälja droger eller prostituera sig för att försörja sig. Det chockerade mig, jag visste inte att det var så illa.

— Min dröm är att hitta ett stipendium, få ihop tillräckligt med pengar så att vi kan göra den här ranchen till Special spirit ranch. Så att hästarna har någonstans att vara och de här människorna har någonstans att gå. För säljer det jag det här så småningom, så står det fem bostadshus här inom två år.

Vi har traskat runt på ranchen, klappat hästar och hälsat på folk och nu sätter vi oss i Evas lilla golfbil och åker iväg en halv kilometer till grannen och samarbetspartnern Kathryn Burdett-Griffiths.

Kathryn äger och driver Sunset Equine Farms, tävlar på Grand Prix nivå med sina hopphästar och ansvarar också för ridprogrammet på privatägda University of Southern California (USC). I hennes stallar står 40 hästar, många av dem är här för rehabilitering från kolik och andra skador. Hon har också åtta egna hästar som hon använder för lektioner och sina USC-studenter.

Kathryns och Evas samarbete började dramatiskt en natt när stormvindar blåste av plåttaken på Evas stall. Där stod en nybliven ranchägare i regnet med ett gäng hemlösa hästar och undrade vad hon skulle göra nu.

— Om någon hade kommit den natten och frågat om de fick köpa min ranch så hade jag gett bort den!

Lösningen blev Kathryns ranch, där Eva knackade på halv tre på natten för att fråga om hon möjligtvis hade några extra stallplatser. Det hade hon och av det där första mötet har blivit ett nära samarbete, i stort och smått.

De lånar hästar mellan varandra, Kathryns studentryttare hjälper till med Evas terapiridning, och i somras drev de ridläger ihop. Till nästa sommar planerar de för ett läger med dubbelt så många deltagare och med plats och resurser för både nybörjare och erfarna ryttare.

Både Eva och Kathryn ser deras samarbete som något unikt inom en tuff verksamhet.

— Konkurrensen är stenhård inom hästbranschen, men det är så skönt, för vi konkurrerar inte med varandra. Vi kan hjälpa varann, vi har en öppen och ärlig relation. Det är ovanligt inom den här branschen.

Att Eva faktiskt befinner sig i hästbranchen är mer en tillfällighet än någonting annat. Visserligen red hon på Farsta ridskola hemma i Stockholm som tonåring, men så småningom tog dansen över allt mer av hennes tid och hon slutade med hästarna. Det var också som dansare hon kom till USA för första gången i slutet av 1970-talet. Då jobbade hon på Riksteatern i Stockholm och efter ett par kortare besök i Los Angeles bestämde hon sig för att det var här hon ville vara. Hon gick ett år på musikalskola i Hollywood, men konkurrensen var hård och danskarriären tog aldrig riktigt fart.

Istället har Evas liv och yrkeskarriär tagit många andra vindlande vägar. Efter en kurs i film- och videoproduktion fick hon först jobb som produktionsassistent på nystartade MTV Networks. Därefter har hon arbetat som revisor i många år, först på dåvarande innerestaurangen DC3 på Santa Monica flygplats, sedan på Arnold Schwarzeneggers restaurang Schatz på Main Street, och så småningom på hans produktionsbolag. Hon jobbade som revisor för Isaac Tigrett och hans House of Blues på Sunset Blvd och fortsatte därifrån till Disney för att vara med och dra igång ESPN Zone.

När ESPN Zone skulle öppna i Chicago tyckte Evas och hennes man, Lawrence, att resorna blev väl så långa och många. Hon bestämde sig för att hoppa av och ta ett revisorsjobb på hemmaplan istället. Strax efteråt, på nyårsafton 1998, dog Lawrence plötsligt, bara 52 år gammal.

Eva berättar om hur livet kraschade efter Lawrences död. Hur hon sade upp sig från jobbet, lämnade USA, reste runt i Europa, till Lawrences hemtrakter och andra ställen, och försökte bestämma sig var hon skulle bo och vad hon skulle göra med sitt liv.

Så småningom bestämde hon sig ännu en gång för att det var i USA hon ville vara. Hon återvände hem, skaffade sig amerikanskt medborgarskap och tog över Lawrences del av byggföretaget som han drivit tillsammans med partnern Paul fram till sin bortgång. Efter några års husbyggande började hon längta efter att göra någonting annat, men visste inte vad. Tills väninnan Maria Samuelsson ringde och frågade om hon inte skulle köpa grannranchen.

Eva köpte inte den ranchen, istället hittade hennes mäklare en annan gård i området. Helt plötsligt hade livet tagit ännu en ny vändning och hon stod som ägare till en ranch stor som 3 fotbollsplaner, med två boningshus, två ridbanor och stallplatser för upp till 27 hästar. Hon gav den namnet Moonshadow Ranch, för att namnet påminner henne om Lawrence, och för att hon gillar Cat Stevens.

Idag har Evas Moonshadow Ranch och Special Spirit flera olika verksamheter i full gång. Traditionell rid- och voltigeundervisning på hög nivå samsas med hästterapi och ridning för funktionsnedsatta. Sommarens ridläger ska utökas och när jag på skämt föreslår att hon borde öppna något slags bed and breakfast svarar hon att det har hon redan börjat planera för.

Ingenting av detta vore möjligt utan alla människor som engagerat sig, stöttat och hjälpt till på alla möjliga sätt och vis, betonar Eva. Från de första åren då ridinstruktören Pat lärde henne allt om hur man sköter om hästar, till dagens samarbete med Kathryn på grannranchen; Evas nätverk av människor som älskar hästar och vill göra gott verkar närmast oändligt.

Nu är grunden för verksamheten lagd och Eva jobbar för att ta verksamheten vidare. Hon håller på att bygga upp en stark styrelse och Special Spirit har goda möjligheter att bli godkända som en ”vender provider of mental health” av Department of Mental Health (DMH, ungefär Departementet för psykisk hälsa) i Los Angeles. Det skulle innebära att man kan lägga bud på kontrakt genom DMH. Inte minst innebär det ett erkännande av hästterapi som en bra metod för att hjälpa människor till psykisk hälsa.

— Vi har varit lite smarta. Vi har inte gjort någon marknadsföring utan byggt upp långsamt. Nu har vi hästar och all infrastruktur på plats. Vi har tillgång till folk, vi har flera terapeuter, vi har en grupp människor som är intresserade av att komma in och hjälpa till.

— Det känns som att vi har låst upp alla dörrar. Nu behöver vi bara öppna dem också. Men förhoppningsvis inte alla på en gång.

Vi har pratat i nästan två timmar och det börjar märks vem som är spindeln i nätet på gården. Folk börjar bli otåliga – telefonen ringer, hon blir stoppad ute i stallet, när vi går in i ranchköket knackar det genast på dörren och om en kvart är det dags för dagens första möte med ett par möjliga styrelsemedlemmar.

Jag möter dem på stallbacken när jag går därifrån; två personer som hejar vänligt och som förhoppningsvis ska se till att öppna några av de redan upplåsta dörrarna för Special Spirits räkning. Eva Lund och hennes hästar är redo.

Text och foto: Ingegerd Landström

Uppdatering: Några dagar efter att vi träffats hör Eva av sig. Kontraktet med Department of Mental Health är påskrivet och klart. Special Spirit har dessutom fått ett stipendium från LA Lakers Youth Foundation för att bedriva hästterapi med en grupp “at risk”-ungdomar. Ett par upplåsta dörrar har redan öppnats!